Herrgården

Varje ödehus väcker vissa känslor när man stöter på det. Annars skulle en ju inte vara ute och söka efter det förfallna och ensamma. 

Oftast är känslorna fascination och undran över vad som har hänt, varför huset står tomt.

I detta fallet är känslorna ganska annorlunda. 

Jag får en klump i halsen och blir förbannad. Hur kan människor göra så mot en byggnad? Varför låta ett så fantastiskt hus bara förfalla?

Jag har lust att skaka om ägarna och skrika åt dem att ta sitt förnuft till fånga och sälja.

Jag har fått berättat för mig att ägarna lämnade huset förra julen för att komma närmare sina vuxna barn. De har aldrig återvänt. Inte ens för att titta till huset.

Byalaget har försökt att få köpa herrgården till en billig penning. Men de har tyvärr inte fått någon respons.

Herrgården var redan innan paret flyttade i bedrövligt skick. Fönster på baksidan har ersatts med plankor. Skickat lär inte bli bättre...